Ögon och knäleder.

All information rörande ögon på denna sida är hämtad från veterinären.nu och samtliga artiklar är skrivna av
Fredrik Ståhlberg
Legitimerad veterinär.

All information rörande knäleder är hämtad från Svenska Kennelklubbens hemsida under fliken Patellaluxation.

Retinal dysplasi hund.

Inledning.
Retinal dysplasi, eller RD som det brukar förkortas, är olika grader av veckbildning i näthinnan. Enstaka veck säger man om ett ögat har ett eller kanske två veck men om det är flera veck så kallas det för multifokal retinal dysplasi. Ibland flyter vecken ihop och bildar stora områden med skrynklig näthinna. Eftersom dessa områden liknar kartor kallas denna form för geografisk RD. Sällsynt kan veckbildningen vara så omfattande att hela näthinnan bara hänger som en gardin längst bak i ögat (istället för att sitta fast mot ögats bakre vägg som den normalt ska göra). Detta kallas då för total RD och kan ses som en orsak till total näthinneavlossning (ablatio retinae).

Orsak.
De olika varianterna av RD ses framför allt i spaniel och retrieverraser men kan sällsynt dyka upp i andra raser. Grundorsaken är en felaktig utveckling av näthinnan och beror oftast på ärftliga (genetiska) faktorer men även bla röntgenstrålning, a-vitaminbrist och virusinfektioner kan leda till veckbildning.

Symptom.
De flesta hundar har inga märkbara symtom av sina veck utom vid total RD då det drabbade ögat ofelbart är blint. Eftersom näthinnan inte är normal finns dock anledning att misstänka att åtminstone omfattande geografiska veck kan leda till försämrad syn om än inte total blindhet.

Behandling.
Det finns ingen behandling vilket gör förebyggande arbete viktigt.

Förebyggande.
Genom att ögonlysa avelshundar kan drabbade individer upptäckas och väljas bort från avel. Man kan fråga sig varför man ska bry sig om en sjukdom som inte ger uppenbara symtom men anledningen att man bryr sig om RD i aveln är att man misstänker att den styrs av många olika gener och att det finns en glidande övergång från enstaka veck via multifokal RD till geografisk och total RD. Med andra ord, parar man två individer med veck så kan valparna drabbas av svårare former av veck. Därför avråds bestämt från avel på hundar med total och geografisk rd. Hundar med multifokal RD och enstaka veck har varierande avelsregler i olika raser men generellt bör en hund med veck aldrig paras med en annan hund med veck. Ska man använda en hund med RD i avel bör alltså den andra hunden vara fri från veck. Kontrollera alltid med din rasklubb vad som gäller för just din ras.

Min (Ewa´s) egen kommentar:

RD kan upptäckas redan på en 8 veckors valp, därför tycker jag att man som uppfödare ögonlyser valpen innan den säljs.

********************************************************************

Patellaluxation.
Patellaluxation innebär att knäskålen (patella) kan förflyttas (luxera) från sin normala position.

Två former av patellaluxation förekommer. Den vanligaste formen är när knäskålen glider ur sin position och hamnar på insidan (medialt) av knäleden. Den andra formen är när knäskålen hamnar på knäledens utsida (lateralt). Det finns många olika bakomliggande orsaker till patellaluxation. Ett vanligt symptom är hälta. I de fall luxationen är permanent har knäskålen låsts i sitt läge och drabbade hundar får en typisk, knäande gång.

Patellaluxation kan konstateras genom palpering (undersökning med händerna). Gradering av patellaluxation sker på en skala från 0 till 3 och baseras på med vilken lätthet luxeringen sker:

Grad 0 = Normal
Grad 1 = Patella kan luxeras manuellt men återgår spontant till normalt läge.
Grad 2 = Patella kan lätt luxeras antingen manuellt eller spontant och kan förbli luxerad.
Grad 3 = Patella är permanent luxerad.

Patellalluxation är med stor sannolikhet ärftlig, men arvsgången har inte kunnat fastställas. Det faktum att förekomsten varierar kraftigt mellan olika raser och mellan olika familjer är dock indikationer på att sjukdomen är ärftlig. Enkelt autosomal recessiv arvsgång har föreslagits, men en vanligen accepterad uppfattning är att arvsgången är polygen (dvs flera olika gener samverkar).

Palpatorisk undersökning av knäleder.
Resultatet av undersökningen registreras centralt för samtliga raser. För att undersökningsresultatet skall bli officiellt krävs att hunden är minst 12 månader gammal och att undersökningen utförts av veterinär med specialistkompetens i hundens och kattens sjukdomar.

För ett fåtal raser gäller dessutom registreringsförbud för avkomma efter föräldradjur som före parning ej har officiellt intyg om patellastatus vid lägst 12 månader.

***************************************************************************

Progressive Retinal Atrofi (PRA) hund.
Inledning.
Progressiv retinal atrofi (PRA) har länge varit en av de mest fruktade ögonsjukdomarna hos hund då den leder till blindhet och är ärftlig dvs sprids från föräldrar till valpar. För den drabbade hunden kan förlusten av synen vara nog så jobbig men det ställer även krav på djurägarna som får ett helt förändrat förhållande till sin hund och dess skötsel. För uppfödare kan det vara en total katastrof som spolierar årtionden av omsorgsfullt avelsarbete.

Det långa namnet på sjukdomen är en beskrivning av vad som händer i ögat. Progressiv betyder fortskridande, i det här sammanhanget att sjukdomen långsamt blir värre med tiden. Retinal innebär att sjukdomen drabbar näthinnan (retina). Atrofi kan översättas med förtvining eller skrumpning. Sammantaget betyder det att näthinnan sakta förtvinar och dör.

Orsak.
PRA är ett samlingsnamn för en mängd olika genetiska defekter som resulterar i en förtvining (atrofi) av syncellerna (stavar och tappar) som finns längst bak i ögat i det som kallas näthinnan. Olika hundraser har olika genetiska defekter vilket resulterar i att sjukdomen utvecklas olika hos olika raser. Vissa drabbas tidigt och är blinda redan före ett års ålder medan andra får sjukdomen sent i livet. Beroende på när och hur de olika cellerna drabbas kan PRA delas in i flera olika varianter. Vanligast ser man benämningarna generaliserad PRA och central PRA. Central PRA har numera bytt man till Retinal PigmentEpitelDystrofi (RPED).

PRA nedärvs oftast autosomalt recessivt med vilket man menar att det behövs två sjukdomsanlag, ett från vardera föräldern, för att sjukdomen ska bryta ut. Undantag finns dock tex hos vissa mastiffraser där det räcker med ett sjukdomsanlag (så kallad dominantarvsgång) eller vissa spetsraser där anlaget nedärvs med X-kromosomen (så kallad könsbunden arvsgång)

Intensiv forskning bedrivs för att hitta de gendefekter som ligger bakom PRA

Symptom.
Det tidigaste symtomet brukar vara att hunden får sämre mörkerseende. Djurägaren brukar notera detta som att hunden verkar vara mörkrädd eller till och med nattblind (dvs att hunden inte ser alls i dålig belysning). Efter hand blir det allt mer uppenbart att hunden ser sämre och sämre även i fullt dagsljus för att i slutstadiet bli helt blind. För hunden är dock synen inte lika viktig som för oss och det finns gott om historier om hundar som har verkat helt normala tills man möblerade om hemma och plötsligt börjar hunden gå in i saker. Hunden har helt enkelt anpassat sig till sin sakta avtagande syn och lärt sig var möblerna står. När man flyttar om så blir hunden helt förvirrad.

Diagnos.
Diagnosen får man genom att en av Jordbruksverket och Svenska Kennelklubben godkänd ögonveterinär undersöker ögonen på hunden och ser de typiska förändringarna i näthinnan. Vissa kriterier måste vara uppfyllda, tex så ska båda ögonen vara drabbade (PRA drabbar aldrig bara det ena ögat). Själva undersökningen kallas för en ögonlysning eller ögonspegling.

Eftersom sjukdomen smyger sig på och näthinnan först ser helt normal ut så är det svårt att ställa diagnosen i ett tidigt stadium. Är ögonveterinären osäker kommer han eller hon att vilja undersöka hunden igen efter några månader för att se om näthinnan försämras. Att man är så noggrann beror på att diagnosen PRA är mycket allvarlig, inte bara för den drabbade hunden utan även för alla kullsyskon och föräldradjuren (se nedan under behandling).

För att närmare studera näthinnans funktion kan man göra ett så kallat ERG (elektroretinogram). Det är en undersökning av de elektriska impulserna i ögat ungefär på samma sätt som man kan undersöka hjärtat med ett EKG. Med ett ERG kan man i många fall ställa diagnosen långt innan hunden visar några symtom eller innan man kan se förändringar i näthinnan med oftalmoskop. Att göra ett ERG är dock en svår och dyr undersökning som oftast bara är aktuell i forskningssyfte.

På senare år har forskarna hittat många av de gendefekter som ligger bakom PRA. Olika raser har olika defekter i sina gener så ett PRA-test som fungerar bra i en ras är värdelöst i en annan. För de raser där man känner till vilken gen som är drabbad kan man med ett enkelt blodprov ta reda på om en hund har sjukdomen eller ej. Kanske ännu viktigare, åtminstone för uppfödare, är att man med gentesterna kan se vilka hundar som är bärare av sjukdomen utan att själva visa symtom (se vidare nedan under förebyggande)

Behandling.
Det finns i dagsläget ingen behandling för PRA. Man ska dock vara medveten om att många hundar klarar sig alldeles utmärkt även om de är blinda. De kan kanske inte hålla på med agility, jaga eller tävla i bruksgrenar men som sällskapshund och älskad familjemedlem klarar de sig många gånger mycket bra. Man måste bara tänka på att ge hunden en stabil miljö och fasta rutiner. Möblera inte om, låt radion stå kvar där den alltid stått, tänk på att inte ställa väskor odyl där hunden brukar gå osv. Utomhus eller i ovana miljöer måste man ha hunden i koppel. Folk som vill hälsa måste tala om för hunden att de kommer genom att prata med den.

Förebyggande.
Eftersom det inte finns någon behandling så betyder det förebyggande arbetet allt i bekämpningen av sjukdomen.

Om en hund med PRA upptäcks vid en ögonlysning så innebär det att den sjuka hunden inte får användas i avel, inte heller hel- eller halvsyskon och givetvis inte föräldrarna till hunden heller. Att man gör så beror på att båda föräldrarna måste ha haft anlaget för sjukdomen och nedärvt det till sina valpar. Alla kullsyskon kan därför också ha sjukdomen eller i alla fall bära på den sjuka genen (med risk att de sprider den vidare till kommande generationer).

Med gentesterna har en ny värld öppnat sig. I de raser där man känner den sjuka genen kan man testa föräldrarna innan parningen och välja bort dem som bär på sjukdomen. Inga valpar behöver då drabbas.

I raser där en sjukdomsgen är vida spridd och avelsbasen liten kan man i någon eller några generationer tillåta att hundar som bär på sjukdomen kan få para sig med hundar som inte bär på den. Valparna som då föds är antingen friska eller bärare men ingen kommer att drabbas av PRA eftersom det krävs en defekt gen från vardera föräldern för att bli sjuk. På så vis kan man behålla bredden i avelsmaterialet och ändå sålla bort sjuka gener.

Fredrik Ståhlberg
Legitimerad Veterinär